Olyckan kommer, och fan vad den höll i sig. Jag fattade idag att det verkligen började för två månader sedan och jag har svårt att se det förändras inom den närmaste tiden. Så det är antagligen ett tag tills dess optimismen flödar igen, just nu är det mörker och allt annat än glädje.

Så känns det. Som om livet är slut, men skall levas klart ändå. Fy fan vad det inte lockar alls. Det är naturligtvis inte soffans färg och den besvikelsen jag talar om, det hade varit väl dramatiskt även för mig. Så bloggen kan ta paus ett kort tag, men det behöver man inte vara ledsen för alls. Man kan nästan helt bortse från det och leva vidare som vanligt trots allt. Vill man så finns alltid andra sidor online att tillgå, men saknaden kan bli stor ändå. För det, och så mycket annat, är jag djupt ångerfull.